Sentiment beyond Chronometry

A Performance History of Olivier Messiaen’s Livre d’orgue

Abstrakti

Sentiment bortom kronometri: en interpretationshistorisk studie av Olivier Messiaens Livre d’Orgue

Tonsättaren Pierre Boulez påpekade att hans lärare Olivier Messiaen (1908–1992) stod mitt i en av 1900-talsmusikens mest betydande spänningar: i hans verk är ett fokus på kompositionstekniker avsett att understödja en mer romantisk strävan mot ett intensivt musikaliskt uttryck och känsla. Spänningen kan diskuteras som aspekter av en modernistisk respektive romantisk musiksyn och gör sig direkt påmind i studier av Messiaen som interpret av sina egna verk.

Till skillnad från en rad befintliga undersökningar av Messiaens pianospel har motsvarande analytiska studier av hans interpretation av egna orgelverk inte genomförts tidigare. Under lång tid har en uppsättning kommersiella inspelningar från 1956 utgjort den främsta källan till detta område, vid sidan av diverse kommentarer som spridits genom elevers skrifter. Det har funnits en vitt spridd uppfattning att Messiaen tar sig mycket stora friheter i förhållande till sina egna partitur, utan att bakomliggande konstnärliga ideal diskuterats vidare. Artikeln påvisar att tonsättaren själv upphöjde partituren som gemensam norm för verkens interpretation och betraktade sina egna inspelningar som ett högst personligt uttryck.

I denna studie har tre inspelningar av cykeln Livre d’Orgue med Messiaen som interpret kunnat detaljstuderas, tillsammans med 14 senare kompletta versioner med andra organister. Analysen utgår från tonsättarens egna råd till interpreter i förordet till verket Quatuor pour la fin du temps. Där fastslås att musiker först måste lära sig spela musiken exakt som noterat för att senare vid framföranden enbart behålla notvärdens sentiment och forma musiken med personlig frihet och agogik. I flera av de sju satserna blir det tydligt att Messiaen spelar med en stark känsla för sina bakomliggande idéer, även till en punkt där han inte längre bibehåller kontroll över partiturens notvärden. Trots att en senare interpretationshistoria till stor del bygger på att organister underordnat sig tonsättarens auktoritet sker tidigt en riktning mot ett mer exakt återgivande av notationen.

Analysen påvisar att Messiaen tycks följa de råd han formulerade i sitt nämnda förord. Artikeln lyfter också fram skilda akustiska förhållanden som avgörande för olika versioners tempi och artikulation. En annan slutsats är att Messiaens skivor från 1956 till stor del bör betraktas som uttryck för sitt eget decenniums estetik och synsätt på inspelningar. Den frihet som tidigare kommentatorer tillskrivit Messiaen som interpret kan till viss del förstås i ljuset av hur betydelsen av återkommande lyssning till inspelningar förändrade interpretationsideal under andra hälften av 1900-talet.